Vill ha tryggheten kvar...
Jag är lite av en rutinmänniska, och jag tycker inte om när mina rutiner i vissa saker ändras...!
Småsaker som att ändra en morgonrutin, ändra att se ett tvprogram jag brukar osv det är inga som helst problem, på det sätter är jag ganska spontan och tycker om när det händer oförutsedda roliga saker :)
MEN, och ja det är ett stort MEN, när det gäller trygghet och vanor som ger trygghet...
DÅ är jag mer känslig än jag själv visste om.
Fick för ett tag sedan veta att Sebastians läkare i Falun ska sluta, sorligt, vi har känt henne i 8 år.
Hon är en härlig människa och en bra läkare.
Med henne har jag känt en trygghet från det att liten var 2 månader och blev sjuk,
från första stund har hon ingett en trygghet genom att vara omhändertagande, nogrann, personlig och ärlig.
Så det kommer bli svårt att lära känna en ny läkare här på hemmaplan,
kan bara hoppas att den som ska ersätta henne nu när hon ska bli långledig (pensionär) är minst lika bra...
Idag kom nästa ruckande i tryggheten kring detta...
Tidigare har specialisterna på njursjuka barn varit på huddinge sjukhus,
där har vi med andra ord bott mååånga ggr med Sebastian,
där har han blivit opererad och där har han blivit undersökt under alla dessa 8 år.
Vi har träffat samma sköterskor, samma läkare och varit i samma lokaler.
Lokaler på sjukhuset som vi lärt oss hitta i, lokaler på Ronald McDonalds hus som vi känner som ett andra hem. Ett ställe vi trivs på, ett ställe båda barnen trivs på, ett ställe som Sebastian, trots att han förknippar det med sjukhus och många provtagningar och tester, längtar till!
Nu finns det tydligen specialister även i Uppsala.
Vårt landsting samarbetar med Uppsala i första hand, det blir med andra ord något
dyrare att ge Sebastian vård i Huddinge.
Vilket i sig innebär att de vill börja skicka honom till Uppsala istället...
Nya läkare, sköterskor, patienthotell och framför allt.
INTE SAMMA TRYGGHET!.
Hate it!
Känns inte bra någonstans att behöva rucka på tryggheten kring sitt sjuka barn,
för även om han mår bra nu så tror jag att största anledningen till att han själv känner sig
trygg i sin sjukdom, att han känner trygghet kring provtagningar
(så länge det inte gäller att sätta infart i armvecket, då blir han rädd eftersom han är svårstucken och har jobbiga minnen av ggr när det inte fungerat att sätta infarten och han fått blivit stucken gång på gång på gång samma dag... detta går dock hyffsat igen tack vare att Anette, sköterskan där nere känner Sebbe, vet hur han känner inför detta, och hanterar det på ett bra sätt)
är just att han känner sig trygg med männsikorna runt i kring honom som sköter honom.
Han kommer ju dessutom någon dag, något år, bli sämre igen
och den dagen vill jag att han känner att han litar på och tycker om, de som ska rädda hans liv.
Nå, ska inte måla fan på väggen, det kan bli bra.
Läkarna o sköterskorna där är säkert bra dem med.
MEN vi kommer sakna vår trygghet! "våra lokaler" "vår läkare" Rafael (som Sebbe bara älskar) och "vår" sköterska Anette...
Känner faktiskt bara för att gråta!!
