Trött och Ledsen...
Känner mig helt tom inombords, men tårar finns i överflöd, de verkar aldrig ta slut?! Vet inte hur jag ska kunna smälta det här?! Känns så jävla sjukt och orättvist. Fast när jag känner så är jag kanske egoistisk, det finns alltid de som har det värre. Men just nu mår jag skit, jag vill inte att det här veckan ska vara sann... Jag vill tillbaka till när jag var lycklig och ovetande, jag vill ha tillbaka det som är borttaget, jag vet att det inte går och det är så himla jobbigt... jag försöker hålla humöret uppe, försöker le. Men inom mig känner jag mig bara tom. Som om glädjen är borta. Ikväll ska jag träfffa mina pojkar, det behöver jag, behöver få krama dem och känna att livet inte är helt hopplöst. Jag har ju iaf mina två små som jag älskar så innerligt. Jag har många underbara människor i mitt liv som jag vet finns där. Det finns många axlar att gråta mot och det är så skönt. Jag är så tacksam över att jag har min familj o mina vänner, mina barn och underbaraste Rickard. Nu gäller det att tänka positivt försöker jag intala mig, men med de orden som läkaren lämnat efter sig är det så vårt, hur ska jag kunna slappna av och låta tiden gå? hur ska man kunna fungera normalt utan att ha det här i skallen hela tiden?! hur gör man för att ta sig genom detta och acceptera dagarna som de kommer?! Jag kommer ha en konstant oro i kroppen, ett konstant hopp, och förmodligen många besvikelser. Jag är stark får jag höra, men jag känner mig inte stark. Just nu känner jag mig som en av de svagaste på jorden, och jag vet inte vart jag ska få ny styrka från. Jag är inte hel längre och det känns som om jag aldrig kommer bli hel igen...
