Mina dagar, Mitt liv.

Imorgon är de dax. Huddinge sjukhus för tre dagar. Känns lite si o så. Trevliga sköterskor och läkare, andra familjer man känner igen, så det är ju trevligt. Att bo på Ronald McDonald Hotell är helt oki! och det ser Sebastian fram emot, men däremot så ser han inte fram emot att få, som han säger, en spruta i armen. Alltså en infart för blodprover i armvecket. Han har ju varit lite svårstucken och förra årskontrollen fick de sticka honom 9 ggr innan de fick dit en infart som det kom blod ur så de kunde ta sina prover... detta kommer han ihåg och är orolig inför, viilket svider som Fan i en mammas hjärta... under året som gått så har det räckt med stick i fingret och det är lättare, han tycker inte om det heller men det brukar iaf gå bra...

Det jobbiga är just alla tester, prover, undersökningar som är jobbiga för en liten kille att genomgå, få droppar i ögonen, bli stucken, få konstiga grejjer på huvudet och bröstet när de mäter EEG och EKG, det är sååå jobbigt att se sin liten bli utsatt för allt detta, försöka trösta honom och samtidigt hålla igen sina egna känslor. helst av allt vill man bara skrika rakt ut åt alla att ge fan i honom, att bara låta honom vara... MEN man vet ju, det är för hans bästa, det är för att de ska kunna hålla koll, men ändå... usch... att jobba så hårt me tårarna som man gör där, det är sinnessjukt...

och nu är det fem år sen transplantatíonen... en ny njure har genomsnitts "hållbarhet" på 10-15 år. gissa om den tanken är JOBBIG! vill inte att han behöver opereras igen... vill inte!! ska tänka positivt... kan hålla 30 år oxå...

neee nu lägga ner datorn o slappa i soffan me gubben, får inte se honom heller sen förrns på onsdag =(

gnatt till er som kommer kunna sova...